torsdagen den 27:e mars 2014

Vägen till Vägen - att undervisa i läsförståelse med dystopier

Sedan sportlovet har jag och mina tvåor på samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga programmet samt på teknikprogrammet läst ett antal dystopier. I detta tematiska arbetsområde som jag har kommit att kalla Tankar om framtiden - om dystopier förr och nu utgår jag från följande centralt innehåll:

  • Svenska och internationella författarskap, såväl kvinnliga som manliga, och skönlitterära verk, vilket även inkluderar teater samt film och andra medier, från olika tider och epoker. Relationen mellan skönlitteratur och samhällsutveckling, dvs. hur skönlitteraturen har formats av förhållanden och idéströmningar i samhället och hur den har påverkat samhällsutvecklingen.
  • Skönlitterära verkningsmedel. Centrala litteraturvetenskapliga begrepp och deras användning.

Mina lektions- och språkmål har i det stora sett ut som följer:

Lektionsmål: Ni ska få förståelse för hur människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar kommer till uttryck i såväl innehåll, bildspråk och språk i Karin Boyes Kallocain ...


Språkmål: ... genom att diskutera stil, bildspråk, innehåll och de bärande tankar i romanen samt resonera och diskutera hur Boyes text förmedlar idéer och känslor i relation till förhållanden och idéströmningar i samhället.



Vi har alltså fördjupat oss i samhället under tiden för de litterära verkens tillkomst. Detta genom mina flippfilmer samt små korta filmer från Levande historia. Sedan har vi försökt applicera denna kunskap genom undersöka hur tidens samhälle gör sig synligt i litteraturen. Jag har därmed arbetat med att skapa referenspunkter för eleverna som de har kunnat diskutera utifrån sin förförståelse. Frågeställningarna har alltid varit öppna och eleverna har fått jämföra verken (Huxleys Brave New World, Orwells 1984 och Botyes Kallocain) med stöd av Venn-diagram och tidslinjer för att få syn på mönster. De har diskuterat stil och innehåll och de har skrivit blogginlägg och texter. På så sätt har jag kunnat synliggöra deras litterära scheman.

Vi har med andra ord arbetat med att koppla text till samhället och text till text.


Jag har läst högt och också försökt tänka högt hur jag resonerar och tänker när jag läser skönlitteratur. Hur jag hela tiden arbetar utifrån det jag läst och kan sedan tidigare och hur jag tänker när jag försöker skapa mening i det jag läser. Förmåga till metakognition är nödvändig för att eleverna ska kunna bearbeta läsningen och ta sig igenom verk som ligger över deras kognitiva och språkliga nivå. 


Med stöd av högläsningen och reflektionerna har vi tillsammans kunnat göra spännande iakttagelser: T ex ovanstående verk saknar helt hjältar - alla protagonister faller offer för ett totalitärt samhällssystem och de tre romanernas slut är alltigenom olyckliga. Detta är lite obehagligt för eleverna och något främmande. I filmer de vanligtvis ser finns det nämligen alltid en hjälte/hjältinna och det goda segrar oftast över det onda. En förvissning om att allt ordnar sig till slut. Och nu finns inte det. Det utmanar. Varför ville människor läsa/se detta undrar mina elever? Det är så deprimerande. Men det var deprimerande på den tiden. De hade inget framtidshopp svarar någon i klassen. De hade genomlidit världskrig och ekonomiskt uppsving och sedan depression. Många blev liksom Karin Boye så besviken över att kommunismen inte verkade lösa de politiska problem och orättvisor som de hade hoppats på....

Och sedan kommer vi in på begreppet Katarsis - Aristoteles begrepp för den mentala och själsliga rening man genomgår när man utsätter sig för det tragiska i film/böcker/teater. De börjar tänka efter. Det öppnar sig ett rum för det nya i deras medvetande. Nya referensramar och nya insikter. Och de bearbetar. De tvingas se bakom orden. Vi dras alltså till det obehagliga. Någon blir provocerad och skriver till mig: Vad är detta för skit?! Jag lyfter elevens känslor och diskuterar hens känslor och får en mycket givande diskussion. Vad är det som provocerar? Vad är det som känns jobbigt? Försök att sätta ord på känslorna. Vad är det för bilder som ni ser för ert inre öga?

Nu ska vi börja läsa och se samtida dystopier. Och turen har kommit till Cormac McCarthys postapokalyptiska roman Vägen. Vi kommer bara läsa en liten del av boken och i stället ser vi filmen. Detta av det enkla skäl att boken inte längre finns att köpa (ja, och att skolan jag numera arbetar på har köpstopp). Vi ska dock närläsa de sidor där kvinnan har bestämt sig för ta livet av sig medan mannen försöker övertala henne att ska fortsätta leva och uppfostra sin son i de spillror av världen och mänskligheten som finns kvar. Vi kommer dessutom tillsammans läsa slutet. Jag kommer högläsa och fortsätta tänka högt inför dem.


De frågeställningar jag vill att ska reflektera över i denna text är:

  • Finns det en hjälte i filmen/boken? Ja, vem och varför? Nej, varför inte? (Möjligheter att koppla texten till världen samt kopplingar till andra texter finns här)
  • I boken och filmen får vi veta att pojkens mamma tog självmord och att pappan vägrar. Vem tycker du gör rätt? Mamma som anser att pappan bara kommer att förlänga lidandet eller pappan som fortsätter kämpa och inte ger upp? Vilken handling är minst egoistisk och mest omoralisk försvarbar, tycker du? (Möjligheter att koppla texten till sig själv finns här) Motivera ditt svar.
  • Hur slutar filmen respektive boken? Hur skiljer sig de olika sluten åt? Varför tror du? Hur tolkar du slutet i boken?
De ska nu kunna koppla texten till sig själva, till världen såväl som till andra texter men också arbeta med citat ur boken som ska stödja deras resonemang, dvs de får öva sig på ett textnära arbete. Sedan ska vi sysselsätta oss med att undersöka symboliken i texten. Kanske går jag in på begreppet allegori. Finns det en betydelse i boken utöver den bokstavliga?:
  • Varför tror du att mannen och pojken är på väg mot söder och havet? Vad kan mannen och pojken symbolisera? Det öde landet (Oh ja, visst är romanen en parafras på TS Elliot?!) Havet? Vad tror du? Motivera.
Detta är hur jag vill fortsätta arbeta med skönlitteratur med mina äldre elever. Att vara lyssnande för deras tankar och resonemang. Att utmana. Att inte backa trots att det är jobbigt att läsa. Att ge dem förebilder och tolkningsmöjligheter. Läsning ska enligt min mening utmana och provocera och få eleverna att expandera sina föreställningsvärldar. Inte bara stryka medhårs. 



fredagen den 7:e februari 2014

Vi läser Brott och straff i kursen SVA 1

I höstas genomförde jag ett tema med min grupp i SVA 1 som vi kom att kalla Med mord i sinnet. Temat gick ut på att undersöka det mänskliga psyket samt diskutera och reflektera över det där med människors moral. Vad är moral? Har alla människor det? Är det något vi föds med? Eller är det något vi lär oss? Vad är det som gör att människor handlar moraliskt eller omoraliskt?

Detta inlägg kommer att handla om hur jag arbetade med Dostojveskijs roman Brott och straff men tänker att jag först vill ge er en bakgrund av upplägget av temat.

Vi började temat med ett sokratiskt samtal utifrån den berömde bilden av Joseph Schultz. Eleverna fick lite bakgrundsinformation till bilden och sedan skulle de diskutera vad som hade hänt och vad de trodde skulle hända. Hur Joesph Schultz kände sig och vad som drev honom? Hur tänkte de andra soldaterna? Detta för att att komma till roten med vad som får en människor att handla på ett visst sätt. Vad som är moral och vad som är omoraliskt sett ur olika perspektiv.


Därefter brainstormade vi kring begreppet moral.

Syftet med dessa inledande aktiviteter var att skapa en förförståelse för hur vi ser på moral både som samhällsmedborgare utifrån våra olika kulturella referensramar men också hur vi ser på moral som individer. Hur präglade är vi av samhällets syn på moral egentligen? Vi diskuterade också hur moraliska/omoraliska handlingar kan yttra sig. Senare lyftes diskussionen om vad som får en människa att handla omoraliskt och fel. Vilka faktorer tvingar en individ att begå omoraliska (läs kriminella handlingar)? Är människor av naturen goda eller onda?

Men detta i ryggen började vi läsa ett par skönlitterära verk där dilemmat eller konflikten mellan individens och samhällets moral kommer till uttryck. Vi började med att läsa Edgar Allan Poes Den svarta katten; en novell där denna konflikt är mycket tydlig.

Nästa text kom att bli Fjodor Dostojevskijs Brott och straff, där också konflikten mellan rätt och fel kommer tydligt till uttryck. Min plan var att eleverna skulle läsa de delar av texten där Raskolnikov planerar mordet på pantlånerskan och sedan hur han genomför mordet (som inte riktigt blir som han tänkt sig).

Nu kanske ni tänker: Är skvatt hon galen?!

Nu är jag av den åsikt att alla elever, oavsett nivå i svenska och tidigare läserfarenhet, ska få möjligheten att läsa och uppleva klassiker. Men då är det av högsta prioritet att strukturera sin undervisning och betänka hur man bäst introducerar dessa texter för eleverna. Jag menar att bygga in texterna i ett övergripande tema är ett ypperligt sätt men vad gäller andraspråkselever behövs det så mycket mer. Det gäller att ha med flera incitament av stödstrukturer i läsundervisningen av dessa elever. Dessa kan vara i form av dialog mellan elever och lärare och elev, kamratrespons, progression från muntligt till skriftligt, lässtrategier samt stöttning i form av bild och ljud, högläsning och textsamtal.

Mina elever hade vid denna tidpunkt en förförståelse kring moralbegreppet och dess praktiska dilemman men hur skulle jag bearbeta texten med dem - Dostojevskijs rika och mångfacetterade prosa?

Mina tankar kretsade nu kring hur jag skulle kunna överbrygga elevernas förförståelse och det som skulle möta dem i romanen. Visserligen är motivet i romanen allmänmänskligt men är ändå avhängigt den kultur i vilken verket skrevs. Dessutom kan textens miljöbeskrivningar, berättarstrukturer och språk göra att de stöter på patrull.

Jag bestämde mig därför att göra en kortare version av de delar av texten som de skulle läsa och placerade handlingen i nutid och i Malmö, samtidigt som jag behöll en del av textens uppbyggnad samt begrepp som fanns i romanen.

Jag spelade därför en egen version av Brott och straff med bilder, berättarröst och ljudeffekter i iMovie. Min film slutade dock innan berättarjaget bestämmer sig för att mörda pantlånerskan. Denna film fick nu eleverna titta på och sedan fick de fundera ut en tänkbar fortsättningen på filmen (Lässtrategi 1 i Reciprok undervisning) i grupper och sedan skriva ner denna individuellt. Men innan detta var möjligt fick vi tillsammans reda ut (svåra ord, bilder och handling), ställa frågor och sammanfatta det de hade sett (Lässtrategi 2-4 i RU). Vilka svåra ord som eleverna ville ha förklarat för sig lät jag dem rösta fram själva i Mentimeter.

Se filmen här:



Eleverna förutspådde den fortsatta handlingen logiskt och troligt. Många hade till och med skrivit ner liknande komplikationer som fanns i ursprungsverket. Eleverna läste sedan varandras fortsättningar och fick ge respons utifrån frågeställningarna nedan, så att de fick olika infallsvinklar på vad som kunde hända. Efter responsen fick de bearbeta sina texter efter kamraternas respons.



1. Vilket stycke eller mening fastnade du mest för och tyckte var bra? Varför? Är det som står där tillräckligt utvecklat eller skulle det kunna bli bättre?

2. Är det något du tycker är svårt att förstå? Är det något du tycker skulle utvecklas eller skrivas om eller beskrivas utförligare?

3. Hur slutar berättelsen? Skulle den kunna sluta annorlunda?

4. Finns det dialoger i texten?

a) Om inte, hjälp din kamrat att skriva några lämpliga dialoger på lämpliga ställen i berättelsen. 
b) Om ja, Är det i så fall lagom många? Är påståendeorden (sa, tillade, skrek, flämtade, hånade, viskade) varierade eller står det hela tiden "sa"? Vilka andra ord skulle kunna användas?

5. Är allt tydligt utskrivet eller får du ibland dra egna slutsatser?

6. Hur fungerar texten för dig som läsare? Förstår du allt? Är den logisk?

7. Vad behöver författaren tänka på när det gäller språket?

a) Är texten uppdelad i lämpliga stycken?
b) Är meningarna bra och formulerade på ett fungerande sätt?
c) Fungerar alla ord och uttryck?
d) Används tillräckligt med skiljetecken (punkt, kommatecken)?



Sedan var de redo att läsa Dostojevskijs roman tillsammans med mig och det blev så bra! I och med att de hade skrivit egna fortsättningar utifrån min film var de supermotiverade att se efter vad som egentligen hände i originalet. De hade också genom vår bearbetning av filmen och genom skrivandet av sin egen fortsättning samt genom kamratresponsen fått en förförståelse för handlingen, berättarstrukturen såväl som för de språkliga dragen.

fredagen den 31:e januari 2014

Vad ska en läxa vara?

För en tid sedan sedan skrev jag ett blogginlägg där jag redogjorde för min syn på läxor. Jag måste nu i efterhand erkänna att jag var tämligen onyanserad när jag dömde ut detta skolfenomen. Jag hävdade nämligen att läxor bara förstärkte klasskillnader och att lärarna agerade som sorteringsmaskin om de gav läxor.

Jag förstår idag min frustration. Jag var inte särskilt framgångsrik i min undervisning och läxorna jag gav kom oftast tillbaka ogjorda. Visst insåg jag även då att läxor var någonting problematiskt för majoriteten av mina elever. Många av dem hade inte den hjälp de behövde hemifrån. Inte heller fick det stöd av mig som krävdes. Men läxorna, inser jag nu i efteråt, som jag gav var för svåra och ibland helt omöjliga. De var inte förankrade hos eleverna, inte heller naturligt integrerade i undervisningen. Mitt pedagogiska såväl som kompensatoriska uppdrag brast alltså och jag la helt enkelt ner det där med läxor. Bara så där.  

Mitt professionella självförtroende hade fått sig en rejäl törn. Detta för att läxor för mig var ett kvitto på att jag var en bra och effektiv pedagog som handlade i enlighet med den rådande skolkulturen. Det liksom bara krävdes av mig. Och så fungerade det inte.

Efter snart 10 år har jag lärt mig att se positivt på misstag och nederlag. Jag började istället för att sörja förändra min undervisning radikalt och hitta nya grepp. För om inte mina elever längre skulle ha läxor var jag ju tvungen att se till att lärandet kunde ske inom ramarna för mina lektioner. Jag insåg att deras lärande aldrig skulle ske med fördröjning. För om eleverna inte hade förstått innehållet på min lektion hur skulle de då förstå det hemma på egen hand? Jag konstaterade för mig själv att det där med läxor egentligen var det sekundära medan det som skedde på mina lektioner var det primära. Det jag verkligen viktiga som jag borde rikta mitt fokus på.

Jag är inte längre så kategoriskt emot läxor som jag för två år sedan.  Jag har dock bara valt att se dem i ett annat ljus. Börjat ta dem för vad de är.  Som en summa av vår undervisning. Men när vi ger våra elever läxor ligger det ett enormt ansvar på våra axlar eftersom alla våra elever inte har stöd hemma. Och för att inte bidra till att cementera klasskillnader och agera sorteringsmaskiner bör vi i vår praktik ställa oss följande frågor:


  • Har alla elever förstått vad de ska göra? Vet de syftet med uppgiften/läxan?
  • Har det haft möjlighet att bearbeta innehållet genom diskussion och samarbete?
  • Har det förstått alla begrepp som är viktiga för förståelsen av innehållet?
  • Har de fått möjlighet att ställa frågor på innehållet?
  • Vet de hur de ska göra sin uppgift/läxa? Har de fått en klar instruktion, såväl skriftligt som muntlig? Har de fått exempel från dig eller en kamrat strategier för att lösa uppgiften?
  • Kan de vara försäkrade om att du finns som stöd ifall de kör fast?
  • Kommer uppgiften/läxan att utvärderas, diskuteras och byggas vidare på i den fortsatta undervisningen?

Jag utgår alltså numera i min undervisning från språkutvecklande arbetssätt och formativ bedömning. Detta betyder att jag strävar efter ett flerstämmigt och interaktivt klassrum, där beröringspunkterna med övriga ämnen är tydliga för eleven. Jag läser högt med mina elever och jag låter alltid det muntliga föregå det skriftliga. Mina elever får pröva sina antaganden tillsammans med mig och sina kamrater innan de lämnas att skriva eller läsa på egen hand. Jag strävar efter att visualisera och befästa nyckelbegrepp. Läsningen kompletteras vidare med bild, ljud och film och jag ger rikligt med textexempel och modeller för hur läroplanernas förmågor ska uttryckas. Slutligen är målen för lektionen och upplägget är klart och tydligt för eleverna. I allt detta strävar jag samtidigt efter att ge kontinuerlig feedback.

Dessutom. I takt med att de digitala verktygen och de sociala medierna ökat i användning i skolan är det därmed möjligt att en del av undervisningen också ligga utanför lektionstid. Detta har inneburit att kommunikationsmönstret för mig och mina elever har förändras. All kommunikation behöver inte längre ske inom klassrummets fyra väggar. Jag kan nu stötta dem via bloggar, Google drive och olika verktyg för skärminspelningar.

Ett exempel: Jag hade genomfört en lektion med min grupp i kursen svenska som andraspråk 1, där jag som vanligt hade praktiserat språkutvecklande arbetssätt. Vi hade fem minuter kvar på lektionen. Eleverna hade jobbat hårt och var trötta. Vi hade diskuterat i grupp, i helklass, haft kortskrivning och nu hade de fått en längre skrivuppgift. Denna uppgift som de hade arbetat på lektionen med skulle nu färdigställas hemma. En av mina elever hade stött på patrull och att lämna honom med en läxa som han kanske inte skulle klura ut på egen hand gick emot alla mina principer. För att stötta honom gjorde jag en skärminspelning med verktyget Jing, med vilket jag kunde spela in min röst och guida honom igenom uppgiften.  Denna skärminspelning kunde han nu använda sig av när han satt och skrev sin text hemma. Det var toppen, tyckte han, och läxan blev gjord.

Vad har den stora förändringen i min undervisning då inneburit? Genom de språkutvecklande arbetssätten, den formativa bedömningen och de digitala verktygen är jag närvarande för mina elever. Jag kan ta del av deras tankar och får en större inblick i deras försök att generalisera och formulera teorier.  Jag fångar upp deras tankar och försök och bygger vidare på dem. Jag bekräftar dem positivt. Och de svarar mig genom att vilja lära mer. Och framför allt. Jag lastar dem inte längre för deras misslyckanden, Det har uppstått en ömsesidig tillit. Och läxorna har blivit en naturlig och integrerad del i undervisningen.

Så vad ska en läxa vara? Jo, något som har en positiv inverkan på samtliga elevers motivation och lärande. Och något som reflekterar tillbaka på en undervisning som vilar på vetenskaplig grund.


Annars får det faktiskt vara.

tisdagen den 28:e januari 2014

Lärare av idag

Vad innebär det att vara lärare idag? Vilka utmaningar, krav och behov står vår profession inför? Vilka är mina elever? Hur ska jag tillmötesgå deras behov samtidigt som jag rustar dem för ett allt mer komplext samhälle?

Frågorna vi lärare bör ställa oss är många.

Låt mig illustrera det hela med en anekdot.

För ett par år sedan arbetade jag på en högstadieskola i ett område som skulle kunna beskrivas som ”invandrartätt”. I min åttondeklass arbetade vi med ett tema som vi kallade Malmö – förr och nu. Temat gick ut på att eleverna skulle bekanta sig med samhälleliga förändringar – såsom förändringar i stadsbilden - såväl den demografiska förändringen som den arkitektoniska.

Vi började med att förankra temat i deras närmiljö och eleverna skulle inledningsvis undersöka och jämföra olika områden i Malmö förr och nu som var dem bekanta. 

Vi tittade därför på en gammal journalfilm från 1930-talets Malmö, för att visualisera dessa platser förr i tiden. Den första uppgiften de fick bestod i ett stilla betraktande för att sedan gemensamt i klassen försöka beskriva och tolka det de hade sett.

Någon elev tyckte att Malmö förr liknade mer en landsbygd än en stad. Trots att filmen visade centrala delar av Malmö såg de åkrar och ängar med boskap. En elev noterade att de få bilar som fanns körde alla på vänster sida. Men alla elever var rörande överens om en sak; det mest pregnanta i filmen var att alla människor som syntes på filmen var blonda och ”svenska” – som de själva uttryckte det. Så såg det ju inte ut i Malmö idag. Någon elev hävdade att det till och med var tvärt om. I alla fall där de bodde, i alla fall på vissa ställen i Malmö. Fast kom man ut till Limhamn, menade en annan, är där ju bara "svenskar" och då är alla blonda. 

Och så började vi diskutera varför det förhöll sig så och varför Malmö hade genomgått en sådan omstörtande demografisk förändring på bara 80 år. Varför "de blonda" bodde i Limhamn och de i deras område. Vad hade egentligen hänt som hade resulterat i denna förändring och uppdelning?

Kort och koncist: det blev en mycket givande diskussion.

Till följd av globaliseringen och migrationen talas det i mitt klassrum 15 olika modersmål – arabiska, somaliska, bosniska, persiska, pashto, kinesiska, albanska, spanska, engelska, danska, swahili, turkiska, kurdiska, franska, svenska. 

Det är ett hisnande faktum.

Vårt gemensamma språk är dock svenska. Undervisningens språk är svenska. Det är det svenska språket vi samlas kring.

Till mig kommer dessa människor med olika ryggsäckar. Vissa av dem är tämligen nyanlända, någon har varit två år i Sverige, andra har varit här åtta år och en del är födda här. Några har gått i skola i hemlandet, en del inte alls. En del har föräldrar som är akademiker, andra har föräldrar som är analfabeter.

Alla har de olika kunskaper om Sverige, den svenska kulturen och det svenska språket men alla ska de nå samma mål – alla ska de lära sig svenska, alla ska få utbildning och de ska alla kunna konkurrera på arbetsmarknaden.  Alla ska de få en utbildning, ett arbete och ett gott liv att leva.

Det ser jag som en mänsklig rättighet.

Eleverna i mitt klassrum är inte desamma som satt i ett klassrum för bara femtio år sedan. Samhället är inte detsamma. Vi lever inte likadant. Vi tänker inte likadant. Vi är inte desamma.

Vi lever idag i ett samhälle som präglas av mångkulturalism, snabb utvecklingstakt och ett massivt informationsflöde. Samhället är ett rörligt mål för oss. Med detta massiva och komplexa informationsflöde vi lever i behöver vi utveckla flera viktiga kompetenser. Något som också OECD tagit fasta på i sin lista över förmågor lämpliga att inneha för den medborgare som vill klara sig bra i 2000-talets samhälle:

·      kreativitet och innovationskraft
·      nyfikenhet och förmåga att tänka nytt och divergent
·      självkänsla
·      förmåga att lära och ta ansvar för den egna lärprocessen
·      kommunikativa förmågor och språk
·      förmåga att samarbeta och nätverka samt ha social kompetens
·      förmåga att tänka kritiskt
·      förmåga att navigera i informationssamhället och värdera dess källor
·      förmåga att analysera och lösa problem
·      förmåga att se saker ur olika perspektiv, argumentera och fatta beslut
·      global och miljömässig medvetenhet, kulturell förståelse och empati.


Detta ställer så klart oerhört höga krav på kompetens hos lärare. Vi ställer oss frågan hur vi ska lyckas. Hur är det möjligt att mina elever ska nå dit? Vi ställer oss frågan vad behöver vi för kunskaper och insikter för att på mest effektiva sätt ta dem dit. Till detta goda liv.

Hur ska jag undervisa för att lyckas?

I grund och botten handlar det enligt den norska forskaren Olga Dysthe att skapa ett flerstämmigt klassrum, där min lärarröst är en av många röster, där alla mina elevers röster måste få höras och att alla ska få komma till tals. Där jag tar tillvara på deras livsvärld samtidigt som jag låter dem ta del av majoritetssamhällets kultur och språk. 

Ja, vi måste öppna upp för ett demokratiskt klassrum, där eleverna bakgrunder tas tillvara, skapar motivation och vilja att lära menar Dyshte. Hon utgår därför från Vygotskijs pedagogiska tankegods om lärandet som en social aktivitet och Bakhtins dialogism. 

USA, Nya Zeeland, Kanada och Australien har lång erfarenhet av mångkulturella klassrum och har sedan 80-talet arbetat inkluderande och språk- och kunskapsutvecklande. Lärare och forskare har gemensamt utvecklat metoder och arbetssätt som är bevisat effektiva för flerspråkiga elevers kunskaps- och språkutveckling.

År 2014 har vi ytterligare utmaningar att förhålla oss till. Skolan digitaliseras så sakteliga och pedagoger såväl som elever ska använda datorer som stöd i sitt lärande. Nya frågor genereras. Vad innebär detta för min undervisning? Hur ska jag förhålla mig till detta? Måste jag ändra min syn på lärande och undervisning? Hur resonerar jag egentligen om lärande, kunskap och elevens och lärarens roller i klassrummet? Vad behöver jag för kompetens?

Hur ska jag nu göra när mina elever både har olika nivåer i sitt svenska språk men dessutom nu också vitt skilda erfarenheter av digitala verktyg?

Att vara lärare på 2000-talet kräver sitt men skapar samtidigt fantastiska möjligheter och nya möten!

Tanken på de 15 modersmålen i mitt klassrum är kittlande och det är onekligen en spännande utmaning.

Till slut kommer det handla om att syna sig själv under lupp och att våga anta utmaningen och tänka nytt.

/Hanna





torsdagen den 23:e januari 2014

Jag blev med jobb

Idag träffade jag rektorn med det stora R:et. Hon stod och väntade på mig i skolans foajé. Jag kom tio minuter före avtalad tid som jag alltid gör när jag ska på ett möte på en okänd plats. Hon var redan där. Jag såg henne inte direkt utan gjorde endast en mental notering om att det fanns ytterligare en person i rummet förutom jag själv. Bara som ett konstaterande. Min blick fortsatte flacka omkring, i sitt försök att hitta den referenspunkt, med vilken jag skulle kunna börja förstå rummets beskaffenhet och därmed fatta nästa beslut. Lugnt och metodiskt.

Men när jag tittade upp och slutligen fäste blicken på personen som stod tidigare befunnit sig i min periferi var det likt en tryckvåg hade slungat mig ett par meter tillbaka. Jag liksom hajade till. Jag rycktes ur min fattning. Vilken utstrålning! Vilken positiv energi denna person utstrålande! Vem var hon? 

Allt föll sedan plötsligt på plats. Alla skeva bitar jag på sistone försökt sätta samman till fungerande helhet välkomnade varandra i detta ögonblick likt två attraherande motpoler. 

Två timmar senare hade jag blivit med jobb.

måndagen den 30:e december 2013

Ett nyårslöfte

”Så du är lärare? Stackare!”

Det slår aldrig fel. Fraser av medlidande. I samspråk med en främling på tåget. Hos frisören. Med bekantas bekanta på fester.

”Hur orkar du?”
”Och så dåligt betalt!”

Mannen framför mig är salongsberusad och den goda tonen avtar i samma takt som promillehalten i hans blod ökar. Men det jobbiga är att han är uppriktig. Han vill veta. För han förstår verkligen inte.

”Varför är du lärare?”, frågar han med genuint intresse.

Och jag svarar det jag alltid brukar svara, om det underbara med att se barn och ungdomar att växa intellektuellt och socialt. Det tillsammans med kärleken för språket och litteraturen.

Men vänta. Bad jag om din åsikt? Allt för sent slår det mig: Varför behöver jag alltid försvara mitt yrkesval? Ingen, mig veterligen, ställer dessa frågor till en IT-konsult.

Människor jag möter tycker synd om mig. Av den anledningen att de alltför ofta läser i tidningar och bloggar om hur synd det är om oss lärare som arbetar under usla förhållanden för låga löner. Enbart med barnens väl för ögonen. Utan en gnutta av egenintresse. Vi framställs i media som självförbrännande offer. Och utifrån skräckexemplen bildar de sig en uppfattning om vad det innebär att vara lärare i dag.

Samtidigt har det blivit legitimt att kritisera lärare.  För de dåliga resultaten, för att inte för att vi inte förstår oss på dagens barn och ungdomar och för att vi inte håller oss á jour med forskningen. Ibland för att inte vara tidsenliga. Ibland för att vara allt för progressiva. Det har blivit svårt att värja sig ifrån kritiken för avsändaren är aldrig densamme. 

Och mitt i allt drev står vi. Vi lärare. Inte så konstigt kanske att vår vår självbild har krackelerat efter år av negativ uppmärksamhet. Vi har befunnit oss mitt i The killing zone då det politiska skyttegravskriget varit som värst. Ibland har alla velat oss väl. Alla har stått på vår sida. Andra dagar inte. Och det är numera svårt att veta vilket ben man ska stå på. Det högra eller det vänstra.

Men varför går vi med på usla arbetsvillkor för ringa lön och varför finner vi oss i att framställas som offer, frågar jag mig efter tio år i yrket.  Har vi likt Dr Henck i Hjalmar Söderbergs klassiska novell tillåtit oss bli försummade? Har vi i andras ögon blivit usla stackare? Har vi böjt oss inför det faktum att vi är försvagade och därmed blivit lätta att använda som ammunition och slagträn?

Jag hör Dr Hencks ord:

Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i päls som åt en doktor i en vanlig överrock med uppslitna knapphål.”

Darwinism eller inte. Men det är detta som återspeglar sig i kommentarerna som fälls av den berusade mannen jag talar med. Det pyr inom mig och jag vill skrika högt:

”Jag är inget offer! Jag har valt det här yrket. Jag är stolt, stark och trygg!”

Ja, jag vägrar bära denna offerkofta. Jag spyr på alla krönikor och reportage som vill framställa mig som ett slags passivt politiskt villebråd. Jag tänker därför ta på mig min imaginära päls, sträcka på mig och hålla huvudet högt och säga:

”Ja, jag är lärare! Jag har världens bästa yrke och jag är värd er respekt!”

Iklädda våra pälsverk ska alla erbjuda oss den bekväma länstolen och korka upp den bästa whiskyn när vi kommer på besök. För vi ska ta för oss precis som vilken yrkeskår som helst.

Det är kanske först då som våra huvudmän ger oss det vi är värda? Högre lön och bättre arbetsvillkor. Vår återfunna pondus kommer lämna sina spår i lönekuvertet.

Jag tänker därför inte vara offer!

Det blir mitt nyårslöfte.