lördag 7 juli 2012

Om förändringsarbete och ledarskap– Några tankar om digitaliseringen av skolan


”If Children have interest education happens” Arthur C Clarke
Vi står inför ett paradigmskifte i den svenska skolan när det gäller synen på kunskap och lärande. Vad som betraktas som viktig kunskap har förändrats men också hur inlärningen av denna kunskap egentligen sker. Dessutom relativeras och problematiseras det ständigt. Reaktionerna till följd tar sig synnerligen ibland reaktionära uttryck, då man i ren förskräckelse stänger sin dörr och envist hänger sig fast vid en traditionell kanon, oftast  i en ämnessegregerad undervisning och i en övertygelse att skolämnena existerar isolerat från en kontext och har ett existensberättigande i sig. En del däremot tilltalas av det nya synsättet och agerar på den andra ytterkanten med påståenden som att vissa skolämnen kan ha spelat ut sin roll och till och med kanske borde tas bort från skolans curriculum (Jonas Thente DN).
Detta nya sätt att se på kunskap och lärande kan härledas till idéerna om vilka sorts förmågor vi behöver för att kunna klara oss i ett framtida samhälle. Därmed har diskussionerna börjat att handla om vilken kunskapssyn skolan borde stå för (Anders Mildner, Troed Troedsson). Dessutom har utvecklingen av teknologin i form av digitala verktyg och sociala medier även tillfört en ny dimension i diskussionen i avseendet hur kunskap och lärande på bästa sätt ska utvecklas, internaliseras och fördjupas (Puentedura, Sugata Mitra, Arthur CClark). Det som undervisningsforskare och framtidsanalytiker alltså har talat om under en lång tid har alltså börjat vinna mark i den svenska skolan och dessutom rört om rejält i grytan. Detta kom i allra högsta grad till uttryck under Almedalsveckan. I synnerhet i avsaknaden av skolfrågorna i partiledarnas tal. En alldeles för het potatis, kanske?
Men vad är det som är så kontroversiellt och svårt när vi har politiska och juridiska dokument som talar om behovet av en ökad digitalisering av skolan och dessutom ser digitaliseringen som en mänsklig rättighet kan man undra. Vi har ju EU-kommissionens åtta nyckelkompetenser, Parisdeklarationen om öppna digitala lärarresurser, Salamancadeklarationen och OECDs 21st century literacies för att nämna några. Dessutom finns vår egen skollag och läroplan med alla kursplanerna som pekar med hela handen.
Jag kan bara förklara det så här: I och med  behovet av en ökad digitalisering av undervisningen, på grund av den tekniska utvecklingen och därav nya digitala kompetensbehov, där nu bl a läs- och skrivförmågan, kunskaper i främmande språk samt det matematiska tänkandet alltså ska utvecklas, effektiviseras och fördjupas med hjälp av digitala verktyg och sociala medier utmanas gamla inbitna myter och förställningar av vad som är riktig kunskap och ett gott lärande. I högsta grad lärarnas. Som det framgick i Lärarförbundets frukostseminarier under Almedalsveckan är detta förändringsarbete inte helt okomplicerat. Flera skolaktörer med dess varierande ideologier och övertygelser ska samverka och nå konsensus i frågan och därmed kan man lätt räkna ut att vi står inför en jätteutmaning som vi måste hantera och förhålla oss till inom skolan. Styrdokument och lagar till trots.
Men i bland tänker jag i ögonblick av frustration att skulle jag kunna hävda att alla motsträviga kolleger och skolledare begår tjänstefel om de inte anammar digitaliseringen i undervisningen på ett eller annat sätt. Men jag vet bättre än så. Ett förändringsarbete kräver istället långsiktighet, tålamod och en stark teoretisk grund, med välplanerade fora för pedagogiska diskussioner som mynnar ut i konkreta ” how to do’s”. Alltså en försiktig, påläst och strukturerad approach baserat på en modell över vilka mentala processer som sker i en organisation i förändring (the Cynefin Framework t ex). Detta trots att man själv i bland håller på att få spader, när diskussionen för tjugonde gången mynnar ut i en diskussion om regler, vikten av ordning och reda i klassrummet och kepsar och mobiltelefoner.
Jag kan raljera hur mycket som helst över hur det kan låta i det pedagogiska samtalet. Men jag faller ändå tillbaka på Aaron Antonovskys teori om KASAM och tänker att i denna kaotiska värld med så många infallssvinklar, relativiseringar och utpräglad fragmentarism, som vi försöker skapa en mening av, utifrån  gamla föreställningar och sanningar, är vi mer än någonsin i stort behov pedagogiska ledare som fungerar som vägvisare och moderatorer. Dessa ska vara synliga i verksamheten och dessutom lyssna, ställa frågor och utmana och framför allt styra samtalet tillbaka på banan men även lyfta de medarbetare som kan och vill förändra. Vi behöver pedagogiska ledare som skapar ett tryggt, tillåtande men utmanande och meningsskapande forum för teoretiska och pedagogiska diskussioner. Först då menar jag kan enkla och traditionella tankemönster och lösningar som inte längre fungerar i undervisningen och skolan utmanas och förändras. Låter kanske något nietzscheanskt men ändå inte.
Så jag skulle vilja komplettera Arthur C Clarkes devis med ”if children [and teachers] have interest,[ see the point and feel secure] education happens.
Kanske att tänka på i allt förändringsarbete och i alla skolsatsningar runt om i landet …
Fortsatt trevlig sommar :)

2 kommentarer:

  1. Utmärkt bra! Vi engagerade får ta nya tag t hösten :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Kul att du har läst. Ja, vi fortsätter till hösten med nya tag. Kul att få komma i kontakt med så mycket kunniga personer. Det ger en extra bränsle.
      Ha det bra

      Radera