söndagen den 12:e augusti 2012

Dags att trappa upp skolutvecklingsarbetet

Efter att ha problematiserat skolans kunskapssyn och funderat på vilka kompetenser våra elever bör ha för att lyckas i ett framtida samhälle på min blogg i sommar, är jag övertygad om att skolan måste ändra kurs. Både vår informella kanon, som vi vårdar så ömt, vår kunskapssyn, som vi tar förgiven, och alla våra inarbetade arbetssätt bör tas under lupp och nagelfaras. Ifrågasättas. Trots nya perspektiv i läroplaner och kursplaner verkar det som det gamla traditionella envist hänger kvar. Skolan är full av dessa. Forskningen  talar nu istället om att våra elever inte enbart ska memorera fakta, utan vi ska även lära eleverna strategier för att kunna göra något med sin kunskap (se Nowak i Sydsvenskan 11/8). Genom att spela dataspel, skriva bloggar och hänga på YouTube, crowdsourca och ta del av ett entreprenöriellt lärande ska nu lärandet ta nya vändningar och få ett nytt uppsving, då det med nya verktyg ska  både fördjupas och engagera.  Skolfolk som arbetar med skolutveckling och IKT-forskare verkar rörande överens: Kunskap som en elev kan googla ska vi inte lära ut, det är slöseri med tid och dessutom omotiverande. I stället blir förståelsen, tillämpningen, analysen och syntesen det som ska stå i fokus i vår undervisning (se Blooms taxonomi). I DN 12/8 menade Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, att den politiska debatten inte längre enbart ska handla om hur man sysselsätter unga människor mellan 15-24 år i arbete och studier, utan även att debatten hur ungdomar förskaffar sig relevant kunskap för framtiden bör lyftas på politikernivå. Som lärare applåderar jag honom, för det är just det vi i skolan måste ta tag i och gå i bräschen för,  för det är ju hos oss resan till framtiden börjar. Men gör vi det med en skola med kunskapssyn och organisation från 50-talet?

Skrämmande många pedagoger har börjat lyfta avsaknaden av den pedagogiska diskussionen i skolan, där de ekonomiska frågorna och ramfaktorerna är det som verkar uppta många rektorers och pedagogers tid.  Snygga formuleringar och tjusig statistik i rapporter och för att inte tala om den omfångsrika dokumentation  av de allt sämre resultateten, som en rektor i dag förväntas visa upp för politikerna, har blivit viktigare än det inre pedagogiska arbetet. Diskussionen kring kunskapssyn, språksyn och kring motiverande verktyg och arbetssätt vittnar många lärare lyser med sin frånvaro på många skolor. Sätter man detta i relation till en allt mer växande ungdomsarbetslöshet kan alla lista ut att vi har ett problem. Sätter man detta dessutom i relation till det faktum att det finns en hel del elever som lockas allt mer in i en ungdomsbrottslighet och missbruk borde vi vakna av hemska mardrömmar varje natt. Då blir det svårt att besinna sig när man hävdar att ett skolutvecklingsarbete måste få ta tid och att man tålmodigt måste invänta sina kolleger och skolledare i deras processer. För var slutar det tjänstemannamässiga och var tar civilkuraget vid?  Visst bör förändringsarbetet i skolorna genomföras välplanerat och metodiskt. Med små små steg som min skolledare brukar säga. Försiktighet och lyhördhet är dygder när det gäller utvecklingsarbete. Diplomati och tålamod i all ära men rätt ofta numera får jag nervösa svettningar. För samtidigt som det strategiska arbetet fortlöper måste det också få debatteras, utmanas, grälas, stötas och nötas i det vardagliga arbetet och i de pedagogiska diskussionerna runt om i skolorna. Tålamod och diplomati i all ära ... Men...

...Jalla,  det är bråttom ...

Jag tycker det går för sakta. Jag blir nämligen orolig för mina elever. De möter många hinder på vägen och deras skolgång kantas av upprepade misslyckanden genom hela systemet. Varför? Andraspråkselever har nämligen överlag sämre resultat än modersmålselever. Bor man dessutom i ett socialt utsatt område ökar riskerna ytterligare med att gå ut grundskolan med ofullständiga betyg. Mina elever ska nämligen inte bara lära på lika villkor som en modersmålselev. De får oftast inte heller det adekvata stöd de behöver, då många av skolorna i dessa områden har svårt att rekrytera personal med sva-kompetens. Dessutom fortbildar inte skolor sin personal i språkutvecklande arbetssätt och IKT i någon imponerande utsträckning. Alldeles för många av mina elever lever dessutom under vidriga förhållanden, där trångboddhet, hemlöshet, missbruk och arbetslöshet blir ytterligare belastande faktorer som påverkar skolarbetet. Vi har inte tid med att slösa bort deras kompetenser, möjligheter, deras framtidsdrömmar och, framför allt, inte begränsa dem med en traditionell undervisning som inte förbereder dem för ett arbetsliv. Det är mer livsavgörande för dem än för några andra. Skolan är deras biljett ut ur ett odrägligt liv, deras biljett ut ur ett beroende av bidrag och tvångsgifte. En möjlighet att få känna stoltheten i att få tjäna egna pengar och ha ett egenvärde - en rätt till sig själv. Och ur ett särgat självförtroende som tar sig allt farligare uttryck, då vi i storstadsområdena har en stor del ungdomar som pga ett misslyckande i skolan försörjer på illegala affärer och som skapar sig status genom kriminalitet. Tonårsgraviditeter å ena sidan och tvångsgifte å andra. Tjejer och killar. Likväl ungdomar som en gång drömde och som hade stora planer för sig själva som istället tvingas till ett liv som marginaliserade, bidragsberoende och utstötta i förorter - förortskungar och kanske unga fäder som på grund av våldet riskerar dö i förtid. De som aldrig blir kallade på intervjuer för att de inte anses kunna tala tillräckligt bra svenska eller har fullständig utbildning. Jag är kanske alltför dystopisk men i det hela bottnar sig delvis i ett misslyckande i skolan. Så de ungdomar som inte utvecklar sina förmågor med stöd av välutbildade föräldrar och därigenom inte har 21st centrury skills när de slutar skolan kan inte konkurrera med ungdomar som fått allt serverat på silverfat. De är beroende av oss och av att vår undervisning ger dem de förmågor de behöver för att med egen kraft skapa sig ett fullödigt liv - ett hopp för framtiden.

Därför borde skolutvecklingsfrågor som Fölster säger i sin debattartikel stå högt på den politiska agendan, så att skolorna tvingas påbörja en intensiv skolutvecklingsfas med alla 21st century skills i fokus.

Arbetets ära av Axel Ebbe
Foto: Hanna Stehagen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar