torsdag 17 januari 2013

Didaktikens treenighet - grunden för lärandet

Idag har det diskuterats Flipped classroom i förhållande till kunskaps- och språkutveckling på Twitter. Diskussionen startade i huruvida Flipped classroom kunde ersätta lärarens genomgångar i klassrummet. Någon sa absolut och menade att en flipp är ett bra arbetssätt eftersom elever har olika ”primetime” för sin inlärning. Flipped classroom som metod används att öka elevernas motivation och göra lärandet omdefinierat, i alla fall i den mån det handlar om att skapa ett lärande bortom tid och rum. 

Så långt är jag fullständigt med. Det är fantastiskt vilka möjligheter IT skapar för vårt lärande. 

Men för en viss kategori av elever är lärarens fysiska närvaro oersättlig. För skrapar man lite på ytan av finns där flera falluckor, i alla fall om man tänker på att det sociokulturella perspektivets tre ledstjärnor – Interaktion, stöttning och förstärkning. Som jag ser det är läraren en oersättlig språk- och kunskapsutvecklande stöttepelare i klassrummet. För i grunden måste allt lärande vara dialogiskt och bygga på samspel, interaktion och gemensamt meningsskapande. Även i denna digitala era. En hel del digitala verktyg och arbetssätt erbjuder detta men långt ifrån alla - flipped classroom är ett sådant arbetssätt som jag höjer varningens finger för. En del elever fungerar flipped classroom utmärkt för men det för elever som redan har ett utvecklat språk som fungerar som kunskaps- och tankeredskap. Och detta är ju långt ifrån alla i Skolsverige. 

Till skillnad från denna bemedlade grupp finns många elever behöver oerhört mycket stöd i form av språklig stöttning och förstärkning för att kunna klara sina ämnesstudier. En dialog i det fysiska rummet där elever bjuds in, medverkar och är med och skapar mening är fortfarande det främsta medlet för det kunskap- och språkutvecklande arbetet. För där finns läraren finns nära till hands för att stötta, förstärka och ge återkoppling.

I det fysiska rummet finns sedan alla sorters digitala möjligheter att ta till. Men varje gång ett nytt digitalt verktyg eller digitalt arbetssätt blir upphaussat eller populärt rikta då en tanke på didaktikens grundförutsättningar. Ja, nästan didaktikens gyllene regler. Didaktikens treeninghet – Kognitiv utmaning, språklig stöttning och formativ bedömning. Didaktikens innersta väsen. Anledning till varför vi undervisar.

För digitala verktyg och arbetssätt lär komma och gå … 







Mina favvo-flippar
(som innehåller eller öppnar upp för dialog och språkutveckling)

- Spela in din genomgång i klassrummet där eleverna görs delaktiga. Annotera det som sägs och låt sedan eleverna använda filmen för repetition.

-Gör en liten intro-film till det ämnesområde som ni ska läsa om. Låt eleverna få ställa hypoteser och förutspå vad det ska handla om. Här tränar de lässtrategier.

- Istället för att läsa om hur det ser ut exempelvis i en rättegångssal. Gå dit och filma. Berätta och annotera. Guida sedan eleverna i klassrummet en gång till i klassrummet medan du berättar med de begrepp som du annoterat i filmen. Alternativ kan eleverna göra det själva.

- Gör en trailer av ett studiebesök. När du rekogniserar inför besöket, filma och visa eleverna på förhand vart de ska gå, vad de ska göra och varför? Detta kan skapa ett lugn och en trygghet för många.

-Spela in en intervju med en expert/specialist som förklarar t ex marknadsekonomi, högtryck och lågtryck eller ögats funktioner. Obs! Detta måste göras i slutet av ämnesområde, eftersom begreppen måste vara etablerade hos eleven. Varför inte använda intervjun som ett slags examination, där eleven sedan får sammanfatta det sagda? Alternativt kan eleverna genomföra intervjun om de vill.

fredag 4 januari 2013

"Every teacher is a teacher of language" - Lyft språket från förskolan till högskolan

"Every teacher is a teacher of language" är en återkommande devis i boken Språket och kunskapen - att lära på sitt andraspråk i skola och högskola. Boken är en rapport från Nordisk konferens som hölls redan 2005 och innehåller texter av Maaike Hajer, Pauline Gibbons, Mary Schleppegrell och Deborah Short - alla internationella giganter inom andraspråksforskningen.

Jag har ägnat ett par dagar att läsa om deras texter i boken och, trots att jag läst texterna för flera år sedan, slås jag över deras giltighet och relevans för den svenska skolan. En insikt som inte drabbade mig då. Kan hända att de var så långt före sin tid att jag hade svårt att applicera denna devis på min ämnesdidaktiska praktik?  Kanske saknade jag till och med kunskapen om språkets betydelse för lärandet inom alla skolans ämne som jag har idag?

Hur som helst. Nu åtta år senare har saker och ting förändrats i den svenska skolan. Våra elever ägnar sig åt andra intressen än vad vi gjorde. Det spelas datorspel, det LANas och chattas via Smartphones. Digitaliseringen har gjort sig gällande. Våra elever kommer från olika kulturella miljöer i högre grad än förr. De talar en mängd olika modersmål och behärskar det svenska språket på olika nivåer. Globaliseringen har gjort sig gällande. Samhällsutvecklingen kräver en ny samhällsordning och ett nytt sätt att förhålla sig till sin omvärld. Vi kan inte ta någonting förgivet längre. Vi har lyckligtvis inom skolan börjat inse att även sättet att bedriva skola behöver uppdateras, likaså pedagogiken och ämnesdidaktiken. Den svenska skolan strävar enligt styrdokumenten att vara en skola för alla, oavsett elevernas etniska och socioekonomiska bakgrund. Inte för att det ser ut så i verkligheten, då de som klarar sig sämst i skolan är elever med svenska som andraspråk och/eller kommer ifrån hem utan studietradition (Skolverket). För att motverka segregration i skolan krävs bland annat en allt mer holistisk och sociokulturell syn på lärande, då de traditionella metoderna som ofta benämns som katederundervsining inte visar sig vara effektiva nog att bistå samtliga elevernas lärande. De elever vi möter idag kräver så mycket mer av oss än vad de gjorde för tio år sedan: pedagogisk skicklighet, ämnesdidaktiska kunskaper och en förmåga att leda. Det utmanar oss på alla plan. Eller hur? De når ju inte våra nationella mål i den utsträckning de gjorde förr! Vi kan välja två vägar: Gnälla och tycka det var bättre förr eller förändra oss i takt med våra elever. Det förra är inget alternativ, tycker jag.

Ett av de viktigaste områden inom förnyelsen av skolan är just den ämnesdidaktiska, där insikten om språkets betydelse för lärandet är avgörande om våra elever ska klara kunskapskraven i skolan och högskolan eller inte. Därför är det högst beklagligt att vår vice utbildningsminister hävdar att andraspråkselever i de tidigare åren inte behöver någon extra språklig stimulans i form av utbildade svalärare. Om detta skriver Anna Kaya och Sara Mörtsell i tidigare inlägg. 

I 2013 års version av skolan är däremot inte bara utbildade sva-lärarnas avgörande för flerspråkiga elevers skolframgång utan även en ämnesspråklig kompetens hos samtliga lärare, dvs även övriga ämneslärare behöver omfattande kunskaper i sitt ämnes språk, för att samtliga elevernas (oavsett antal år i Sverige och socioekonomisk bakgrund) ska kunna nå målen. Varför då, tänker kanske många. Jag utbildade mig till mattelärare, inte svensklärare. Till det svarar jag att jag beklagar att inte högskolan gav dig den insikten men det är aldrig för sent för fortbildning :) Borde det inte ligga i ett akademiskt yrkes natur att hålla sig á jour???

Detta synsätt tycker jag kommer till uttryck i följande insändare i UNT (2/1) och SvD (4/1). Någon annan ska höja elevernas språkliga förmåga, inte jag ...

Men... 

En kort förklaring: Det språk eleverna möter när de kommer till skolan skiljer sig markant från det vardagsrelaterade språk de erövrar i småbarns- och förskoleåldern. Detta språk är begränsat till den privata och familjära sfären och kännetecknas av ett här och nu. Ett barn med svenska som modersmål har 10000 ord i sitt aktiva ordförråd när det kommer till skolan. Ett barn med annat modersmål och som kommit bästa fall kommit i kontakt med svenskan i förskolan har inte det. Ett av skolans viktigaste uppdrag är därför att kompensera för eleven med svenska som andraspråk och händer inte det påbörjas en ojämn kunskapskamp som eleven med annat modersmål bara kan förlora. Eleven når inte målen. Lärarna kliar sig i huvudet och konstaterar att barnet är ett fall för specialpedagogiken och lämnar över ansvaret till svalärare eller specialpedagog. Inte mitt problem. Och så låter det igenom hela utbildningssystemet ända upp till högskolan... Därav all "lappa-och-laga-pedagogik" som bedrivs i skolan och högskolan idag.

Trots enskild undervisning, screening, LUS, allt tidigare betyg, krav på studentexamen och allehanda tester och nationella prov händer inget. Vad är det för fel på dagens elever och studenter? Felet enligt min mening finns i att finna i klassrummet, i undervisningen. De ovannämnda försöken att förbättra elevers kunskaper blir till kosmetiska för en allt mer krackelerande yta. När allt vi behöver är att skaffa oss en insikt om språkets betydelse för lärandet och undervisa därefter.

I skolan ska barn lära genom språket, genom att läsa och skriva. Kunskaperna som barn ska inhämta fjärmas från tid och rum, vilket gör språket mer abstrakt, distanserat och svårtillgängligt än det språk barn tillägnat sig i förskolan. Dessutom ser språket och begreppen olika ut beroende på ämne och det specialiserade fackspråket och det vetenskapliga språket börjar göra sig gällande, inte minst i matematik och i de samhälls- och naturorienterade ämnena ju längre upp i åren eleverna kommer. Volym, axel, lösning, olja har olika betydelser beroende på ämne. För varje ämne i skolan innebär på så sätt ett möte med ett nytt språkbruk som karaktäriseras av olika ämnesspecifika drag och grammatiska strukturer.

För elever med språkliga begränsningar blir detta ett tungt ok att bära och de kommer att misslyckas i sina studier gång på gång genom hela skolgången och i den högre utbildningen, om vi inte slutar skuldbelägga eleven. För de kommer fortfarande inte nå målen och i värsta fall tar de allt mer avstånd från skolan och vi tappar en hel generation av unga. Det sägs att det är läraren som gör skillnad för barns lärande i skolan och därför anses det att en medveten språkinriktad didaktik i varje ämne i skolan, som ger eleven en språklig vägledning i varje ämnes diskurs integrerar allt fler barn och unga i skolan och ger, just det, skolframgång. 

Oavsett om du är klasslärare, karaktärämneslärare och högskolelektor som arbetar i sammanhang med många flerspråkiga elever eller studenter måste du inse språkets betydelse för deras lärande i ditt ämne, oavsett om det är religion, naturkunskap, matte etc. Elevernas språkliga förbistringar är oftast det som leder till misslyckanden i skolan och det är vårt arbete att komma till rätta med det. Det är som den kvinnliga kvartetten ovan säger "Every teacher is a teacher of language" och det är inget du kan välja bort.

Nog med "lappa-och-laga-pedagogik", va? Eller hur, Nyamko Sabuni och Jan Björklund?


Vill du läsa hur du konkret kan lägga upp din undervisning förslår jag följande texter:

Deborah J. Short (2005). Teaching and learning Content through a second language. I Språket och kunskapen - att lära på sitt andraspråk i skola och högskola. Rapport från Nordisk konferens 2005. Göteborgs universitet





Lycka till!!!