lördag 10 augusti 2013

Den svenska skolans största brist är perspektivlösheten

Det svenska klassrummet är ingen klinik, inget tempel, ingen moské eller kyrka. Ingen plats där barn och ungdomar ska desinficeras och renas, genom att lämna sin tvivelaktiga identitet och sitt oborstade språk och uppförande utanför dörren, så att de kan visa respekt för läraren och undervisas i enligt med dennes sanna lära. I ett sådant klassrum ser sig läraren (oftast en medelålders man eller kvinna, gärna med en doktorsexamen och/eller ett militärt förflutet) som förespråkare för majoritetssamhällets bildningsideal och som förmedlingspedagogikens sanna riddare. Denne tycker i regel att det var bättre förr och blickar gärna mot länder som Finland för att hitta belägg och bevis för sin uppfattning och metodik. Men Sverige är inte Finland. Och det är lätt att glömma bort Sveriges demografiska sammansättning och snabba förändring. Det är inte lätt att se alla parametrar och alla perspektiv. Det är lätt att bli indignerad och blicka bakåt i en värld som man har svårt att förstå.

Den svenska skolan, där alla ska ha sina möjligheter, är ingen skola som bortser från det kulturella kapital, känsloliv eller de förutsättningar som varje elev besitter. I den svenska styrdokumenten är det snarare framskrivet att skolans uppgift är att låta "varje enskild elev finna sin egenart (...) och stärka medvetandet om det egna och möjliggöra "delaktighet i det gemensamma kulturarvet" som "ger trygghet identitet som är viktig att utveckla tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar." Och det är just detta som gör mig till en stolt svensk lärare. Med detta inte sagt att varje elev har rätt att lära sig läsa, skriva och räkna, vilket brukar vara det vanliga argumentet när den så kallade flumpedagogiken kommer på tal. Tydligen bedrivs ingen läs-och skrivundervisning i flummiga klassrum... Men det svenska klassrummet är ingen arena för kunskaps- och normöverföring från den äldre generation till den yngre, från den välutbildade medelklassen till de mindre bemedlande. Till dem vars föräldrar inte studerat vid ett universitet, till dem vars föräldrar inte talar det svenska språket. Likt många andra länders.

I ett svenskt klassrum ska lärarens kunskaper, erfarenheter och förgivettaganden möta elevernas och i detta möte ska de tillsammans skapa mening, interagera och lära och bygga kunskaper genom att läsa, och skriva och samtala. Detta kan vara riskabelt eftersom det kräver en hel del kompetens samtidigt som lärarens föreställningar och normer riskerar bli utmanade. Att bli utmanad och ifrågasatt i sin givna roll som vuxen och välutbildad kan vara nog så skrämmande. Med detta inte sagt att vi inte ska sätta gränser och vågar vara vuxna, vilket också kommer på tal då flumskolan diskuteras. Tydligen uppfostras inte elever i den svenska skolan ... Nej, i mötet mellan elevernas vardagskunskaper och den teoretiska kunskapen skapas nämligen ett tomrum, ett tomrum som bara kan fyllas genom elevens och lärarens gemensamma meningsskapande kommunikativa aktiviteter. Inte genom föreläsningar och facit eller på förhand givna frågor. I ett sådant klassrum omfamnas elevernas individuella egenskaper och kulturella bagage i undervisningen. I ett sådant klassrum bygger undervisningen på varje elevs berättelse. I det sådant klassrum byggs självförtroende och en självbild som lärande individ suggestivt upp. I ett sådant klassrum möjliggörs klassresor samtidigt som barns och ungdomars kulturella kapitel, intressen och språk tas tillvara. När flera perspektiv kan länkas samman och existera i ett rotsystem och där elever förväntas finslipa och lyfta fram sina positiva egenskaper, snarare än att bli en avbild av läraren. En skola som bygger på reproduktion kan på lång sikt aldrig skapa ett socialt och ekonomiskt hållbart samhälle.

Det största hotet mot lärandet i den svenska skolan är just denna perspektivlöshet, ett klassrum där det existerar en övertro på majoritetens bildningsideal som det enda rätta. Där vi definierar eleverna utifrån oss själva. Där lärarens ser som sin uppgift att överföra medelklassens kunskaper, normer och värderingar på en mindre bemedlad och okunnig elevgrupp. Där vi tittar på undervisningen med kliniska och sakliga ögon. Utan perspektiv. Men i en sådan undervisning i en samtida multikulturell och pluralistisk kontext blir många elever förlorare. Assimilerade. Nej, värre. Reducerade och osynliggjorda. Med ett sådan undervisning blir skolan en sorteringsmaskin som snabbt gallrar ut elever, vars bakgrund, kulturella kapital och språk skiljer sig från lärarens. Ja, det är därför medelklassbarnen klarar sig bättre i den svenska skolan och underklassens barn sämre. Och med en sådan skolpolitik och en syn på läraruppdraget kommer resultaten att fortsätta falla. 

Som man bäddar får man ligga. Som vi sår skördar vi. Det må kallas flumpedagogik. Men det är kanske det rätta...